VÄSTERÅS/MANCHESTER. I sitt huvud är han en nummer tio med fri roll – men i verkligheten är han mittback och tillhör en av världens största klubbar.
Sportbladet har följt Victor Nilsson Lindelöf från IK Franke till Manchester United.
Det startade med stor aptit för kebab.

Aros Pizzeria, Västerås, 25 oktober 2017:

Hej, vi skulle vilja beställa samma mat som den här killen (visar en bild av Victor Nilsson Lindelöf)

– Absolut, bästa killen i Sverige.

Bästa killen i Sverige?

– Ah…

Vad brukar han käka?

– Stor kebabtallrik. Det är hans favoritmaträtt, faktiskt. Sedan han var liten grabb har han varit här, varje gång han ska äta har han varit här faktiskt.

Frukost, lunch, middag?

– Inte frukost. Men han var här fem dagar i veckan, faktiskt. Det är hans favoritställe, faktiskt. Det är kebaben. Han älskar den. Han har bara ätit kebaben, faktiskt. Varje gång han åker till Benfica och sedan kommer hem så är det kebabtallrik.

Clarion Collection Hotel Tapto, Stockholm, 8 november:

– Den är svår, den är svår. Man måste vara hungrig för att klippa hela, säger Victor Nilsson Lindelöf om sin favorittallrik.

Käkar du upp hela?

– Ja, men jag kör utan grönsaker. Utan grönt, och bara vit sås. Ibland tar jag lite röd på sidan.

Vad känner du när du får se klippet från pizzerian?

– Det är världsklass, det är världsklass. De är väldigt sköna, det är alltid lika roligt att komma dit och hälsa på, snacka skit med dom. De är väldigt jordnära och fina människor.

Gick du dit flera gånger i veckan?

– Nja, de överdriver lite kanske. Fem gånger i veckan var jag inte där. Men jag var där ganska ofta när jag fick chansen. Det var ett skönt ställe att hänga på, jag hade kompisar som gick i skolan nära där. Vi tränade på Blåsbo-planen där också. Det var inte bara att man var där och käkade, utan man kunde hänga där med. Det var ett bra ställe som ligger mig nära.

– De har tre rätter under stjärnornas val. Dennis Rasmussen och Mikael Backlund, de har sallad och pastarätt, så kommer jag med en kebabtallrik. Det är skillnad, men man måste leva också.

Aros syftar på Svartåns utlopp i Mälaren är centralt i staden. Namnet Aros finns överallt i stadens byggnader och företag och Aros Pizzeria var centralt för Victor Nilsson Lindelöf.

Pizzerian låg på vägen mellan där han tränade (Arosvallen) och spelade matcher (Swedbank Park, som 2016 döptes om till Solid Park Arena) och från pizzerian kan man även blicka uppemot Blåsbo där mittbacken växte upp.
– Jag hade turen att bo väldigt nära till allt. Jag hade lätt att ta mig till fotbollsplanen, träningar och även maten. Det var skönt att ha det så när man var yngre.

Att det blev mycket kebab har vi förstått. Men Victor har inte lidit av det när det gäller fotbollsutvecklingen. Det är få spelare som får chansen att representera storklubben Manchester United under karriären. Så kosten och träningen har han varit noggrann med.

Vi träffar mittbacken i Stockholm inför VM-playoff mot Italien. Spelarna ska få instruktioner om motståndet för att efter 180 minuter vara vinnare och få en biljett till VM i Ryssland.
– Det är roliga matcher, två tuffa matcher, säger han.

Att ta in instruktioner är dock aldrig något som har varit svårt för Victor. Att kunna ta en förlust är en annan femma.
– Han var en jättedålig förlorare. Han blev ledsen när det gick dåligt, han hatar att förlora. Han kunde grina, han kunde springa och gömma sig i skogen. Förlusten var inte hans fel, men han var ledsen och kanske tyckte att det var hans fel. Annars var han skämtsam, hade glimten i ögat.

Orden kommer från Per Sjöberg, en av ungdomstränarna han hade i IK Franke. Per är också pappa till Victors bästa kompis Linus Sjöberg. Vi träffar båda i Västerås.

Victor minns att han tog förlusterna hårt:
– Jag har alltid tagit på mig ett stort ansvar, jag vill vinna så gärna. Man förlorar som ett lag, men jag tar på mig ett stort ansvar. Även om jag gjort en bra match och vi har förlorat så blir jag besviken för det känns som att jag förlorade matchen. Det var mer så när jag var yngre. Jag kan bli arg väldigt snabbt, men jag har lärt mig att hantera det och det lägger sig snabbare. Det är klart att det blir så när man är äldre och mer mogen, trygg i sig själv.

Har det gynnat dig att du har varit en dålig förlorare?

– Det tror jag nog, det tror jag nog. Jag tycker inte om att förlora, jag vill alltid få ut det bästa av mig och de jag spelar med. Jag vill alltid ta det så långt som möjligt och vinna. Jag tror det är viktigt att ha det där extra, att kunna pusha sig själv till nya nivåer. Eftersom jag aldrig har tyckt om att förlora så vill jag alltid göra mer och mer.

Victor inledde fotbollsresan i IK Franke. Han och bästa kompisen Linus Sjöberg, båda födda 1994, spelade med killar födda 1993.
– Vi var väldigt duktiga. Alla där var väldigt sugna på att bli bättre. Vi tränade mycket och när vi inte gjorde det spelade vi mycket själva på skoj, vi var på Råby IP och körde. Det föll sig naturligt att det blev en större satsning med det laget. Vi hade även några ledare som var duktiga och ville ta sig tiden och jobba med oss. Ungdomsåren med fotbollen var en bra tid för mig, berättar Victor.

Han hängde hela tiden ihop med Linus Sjöberg. På fotbollsplanen gick det kanonbra, men i skolan gick det åt skogen.

– Vi hade problem när vi skulle redovisa. Man försökte hålla sig, men så fort man öppnade munnen så gick det inte. Man kanske var lite omogen på den tiden, men det gick inte bara. Så vi fick lämna när det var redovisning, berättar Victor.

Linus Sjöberg:
– Vi dog av garv, så vi blev utslängda hur många gånger som helst.

– Victor var duktig och han fick mig att gå till skolan och få saker gjorda. Han hade lätt för sig i skolan, han hade nog kunnat bli vad som han hade velat. Smartare än vad man tror. Det kan jag säga.

Victor skrattar åt formuleringen ”smartare än vad man tror”.
– Jag tror ändå folk ser mig som ganska smart. Jag är nog också ganska allmänbildad, läser jag en sak så fastnar det hos mig. Det är väl det han kanske menar. Jag snappar upp saker enkelt.

Victor och Linus reste runt och tränade med lag i ungdomsåren. De var och hälsade på Stoke, Newcastle och Atalanta.

Under ungdomsåren var Linus den större talangen av de två.
– Jag kan inte säga att jag har varit dålig i fotboll. Jag har alltid varit duktig i fotboll, och sport generellt. Oavsett vad jag har hållit på med har jag varit duktig i det. Men jag stack inte ut i fotboll. Jag och Linus var väl de bästa i IK Franke – men han var på en helt annat nivå. På elitlägret, när man jämför sig med alla i Sverige, var jag absolut inte någon som stack ut. Då var jag en i mängden. Jag har aldrig varit en riktig stjärna. Jag har jobbat hårt och haft stora drömmar i livet, och alltid velat bli bättre, säger Victor och fortsätter:

– Linus var bäst i Sverige, han var Sveriges största talang. Det var många klubbar som ville ha honom. Han var i Manchester United när han var 15–16 år. En riktigt duktig fotbollsspelare, än i dag. Men han har haft otur med skador. Just då, vid 15–16 år, var han i en klass för sig själv. Klasser bättre än mig.

Känns det surrealistiskt att du är i United när han en gång i tiden provspelade för klubben?

– Det är lite roligt, roligt för mig alltså, haha.

– Nej, men jag tror han gläds med mina framgångar. Lika mycket som jag önskar han all framgång så önskar han mig all framgång. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Det är en vän man verkligen vill ha i sitt liv.

Linus tycker inte det är konstigt att bästa kompisen spelar i en av världens största klubbar.

– För mig är det ingenting. Det känns bara som vanligt, tycker jag. Det känns normalt, inget speciellt. Det är fotboll, allt kan hända. Det är vardag, det är bara att köra på, säger han lättsamt.

Människor runt Victor beskriver honom som sprallig, träningsvillig, ödmjuk och viljestark. När man frågar om motgångar på fotbollsplanen finns det inte många anekdoter att berätta.

Daniel Östling, tränare i Västerås SK, minns dock ett samtal han hade med mittbacken:

– Det var en höst, tror han var 15 år. Han satt på gräset ”fan, Danne, jag pallar inte”. Han var helt slut. Man hade aldrig behövt motivera honom, det hade jag aldrig gjort – sen helt plötsligt kom det här. Men det är klart, vi tränade alla dagar i veckan och han körde spontanfotboll också. Vi körde lite motivationssnack, sedan var han på banan igen, säger Östling och fortsätter:

– Han var verkligen lätt att instruera. Han hade ledaregenskaper, trots att han var ett år yngre. Han blev skitförbannad om han torskade en träning, han ville alltid gör sitt bästa. När det var träning var det 100 procent, varje gång. Jobbade otroligt mycket med tekniken. Man behövde aldrig tjata på honom, han gjorde allting rätt. Det var verkligen en träningsvillig kille.

Victor är glad och tacksam för allt han har lärt sig av tränarna han har haft under karriären. Han betonar dock att Östling hade en betydande roll för honom.
– Jag har alltid älskat att spela fotboll, men det var ett tag när jag var 14–15 år som fotbollen var lite mer tråkig. Jag gick över till VIK för att hitta tillbaka till känslan som jag alltid hade haft med fotbollen. Sedan kom jag tillbaka till VSK och Danne, vi spelade en fantastisk utvecklande fotboll och han fick mig verkligen att hitta tillbaka till ”shit, vad roligt det är med fotboll”.

– Just den tiden var det mycket som hände i mitt liv. Det var viktigt för mig att ha honom att prata med, han pushade mig och gjorde så att jag hade väldigt roligt. Det var nog därför han fick en friare roll, han fick mig att hitta glädjen igen. Jag vet inte exakt om han visste vad han skulle göra, men han gjorde verkligen alla saker för att jag skulle hitta glädjen igen.

Daniel Östling drog paralleller till Barcelona-mittfältaren Sergio Busquets.
– Med Danne var det en mix. Jag spelade på olika positioner, men jag är mittfältare från grunden och har alltid spelat där. Jag har inte spelat mittback i så många år. Just i Gothia var jag en nummer tio, i några andra matcher var jag nummer sex. Du vet, sittande, kontrollerande mittfältare som byggde upp spelet. Jag ser mig än i dag som en nummer tio. Där skulle jag skina, det är så jag tänker i mitt huvud.

En tia? Du är ju mittback.

– Det skulle ju inte vara så…i mitt huvud är jag nummer tio. En fri roll, jag får göra lite vad jag vill. En rolig position.

Förutom sina defensiva kvalitéer har han fått beröm för fina fötter, passningsspelet och speluppfattningen. Allt det fanns tidigt.

– Jag har alltid varit innermittfältare. Där får man mycket boll, man får styra och ställa därinne. Jag har alltid tyckt om att ha mycket boll, jag vill ha mycket boll. Jag känner mig trygg när jag har bollen. När jag flyttade utvecklade jag mitt passningsspel. Jag hade grunden när jag kom till Portugal, sen hjälpte de ta mig till en ny nivå.

Debuten i Västerås SK:s A-lag kom vid 14 års ålder. De spelade mot BK Forward på bortaplan.
– Jag såg mig själv som innermittfältare, det var där jag trivdes bäst. Men får du chansen att göra debut som högerback tar du ju den chansen. Jag har alltid varit sådan att jag spelar där tränaren vill att jag spelar. Vill han att jag spelar forward, så spelar jag forward. Jag tror att jag har väldigt lätt att anpassa mig till olika positioner och olika ansvarsområden, berättar 23-åringen.

Victor fick Kalle Granath som tränare i A-laget. Han flyttade honom från mittfältet till försvarslinjen. Han blev högerback, och hade Marcus Danielsson och Oscar Pehrsson bredvid som mittbackar, de spelade för Gif Sundsvall respektive Sirius under allsvenskan 2017.
– Victor gjorde bra ifrån sig tillsammans med övriga. Vi tränade ganska mycket, och vi kontrollmätte både vikt och längd. Vi ville inte att de skulle tappa i fettprocent eller gå ner i vikt när de inte borde göra det. Victor vägde 67 kg när han kom till laget och när serien drog igång vägde han 82 kg.

Va?! Gick han upp 15 kilo?

– Han hade helt förändrat kroppen, utan att det fanns någon prioritet att han skulle gå upp i vikt. Alla andra värden passade in. Visuellt såg han bara väldigt vältränad ut, han kunde röra sig och hantera fotbollen bra också.

Victor:

– Jag kom inte ihåg exakt om det var 15 kilo. Jag började träna på ett annat sätt, gick in för det på ett annat vis. Jag hade slutat spela hockey då och gick in för fotbollen till 100 procent. Jag ville bygga på mig mycket muskler och hade ett enormt sug att förbättras och bli starkare.

– Jag blev större, jag blev starkare. Det har alltid varit ganska lätt för mig att bygga på muskler, kanske därför det gick fort. Men om det var just 15 kilo vet jag inte, låter ju som värsta superman, haha.

Linus Sjöberg sitter på Aros Pizzeria, försöker komma på en anekdot som går att publicera i en tidning. Det tar en stund. Sedan kommer något oväntat.
– De som inte känner Victor… han är sjuk, på ett roligt sätt. Han är sjuk i huvudet på ett bra sätt.

Sjuk i huvudet på ett bra sätt – vad menar du?

– Det får du fråga Victor om.

Mittbacken blir först chockad av kompisens formulering. Sedan skrattar han.

– Haha. Ja…jag vet inte riktigt. Jag och Linus går långt tillbaka, vi har känt varandra sedan vi var väldigt små. Det är min närmaste och absolut bästa kompis. Han känner mig mycket bättre än vad många andra gör. Det är en person jag kan vara mig själv med, skoja och skratta. Han är ganska sjuk av sig, jag tror det är han som drar det ur mig.

Vad är det som är sjukt med dig då?

– Jag vet inte. Vanligtvis är jag stängd av mig som person, jag gillar inte att visa så mycket. Men de som känner mig vet. Jag tycker om att skoja och bjuda på mig, men det gör jag inte så mycket utåt – utan mest mot de jag känner och som jag tycker om. Jag släpper loss mer än vad folk tror, jag bjuder på mig själv mycket.

Det tolkar jag som att vi inte har sett så mycket av dig då?

– Jag är en person med de som är i min närhet, jag är en annan person med andra. Jag är ganska stängd och tycker inte om att visa så mycket för folk. Det känns tryggt att fortsätta vara sådan.

Hur blev det med anekdoten?

Tillbaka till Linus Sjöberg:
– När han äter choklad får ingen röra den. Man måste fråga. Han blir arg annars. Om man var hemma hos honom och det låg en choklad någonstans och man tagit en ruta för att man var sugen så frågade han alltid ”vem har tagit min choklad?”. Sen blev han skitarg. Och det var bara just choklad. Det var så roligt, haha.

Victor ler:
– Jag älskar mjölkchoklad, det gör jag verkligen. Jag har inte ätit så mycket på senare tid, men det är min favorit.

– Men jag är generellt sådan när det gäller mat, beställer jag en sak så är det mitt. Om jag till exempel frågar Maja om hon vill ha något när jag ska gå till affären, så svarar hon ”det är bra, jag vill inte ha någonting”. Så går jag och köper en glass, och när jag kommer hem vill hon smaka av min glass. ”Men du ville ju inte ha något” (han slår ut med armarna). Lite så är det för mig. Det måste jag bli bättre på, Maja kan bli väldigt arg när jag gör så. Men brukar säga åt henne att hon får säga att hon vill ha en egen eller gå köpa det hon vill.

Victor blev ordinarie i VSK:s A-lag 2010. De flesta tippade att laget skulle åka ur division 1, men VSK överraskade alla.
– Vi var bottentippade av nästan alla, men kämpade på. Efter halva serien var vi tvåa, efter hela säsongen var vi etta. Vi blev seriesegrar med tre omgångar kvar. Efter halva säsongen, när man tänkte på laguttagningarna, hade Victor nästlat sig in som nummer ett, berättar Kalle Granath.

– Jag minns att de sa saker som ”du är så modig och satsar på unga spelare, du ger de unga chansen”. Men nej, jag har aldrig gett någon chansen. Jag har inte haft något sådant uppdrag, jag tog ut de som var bäst – oavsett ålder.

Hur var Victors utveckling?

– Han blev bättre och bättre. Jag minns han tog en landslagströja i den vevan. Han tog stora kliv och blev intressant för framtiden. Det var egentligen IFK Göteborg som hade mest ögonen på honom. De tog någon annan, så då tänkte man Örebro SK. Det var inte så att det skrek Benfica.

Men det blev den portugisiska storklubben. Han skrev på ett kontrakt som började gälla från och med sommaren 2012.

Där blev det mest B-lagsmatcher och en några enstaka cupmatcher fram till årsskiftet 2015/2016 då allting förändrades. Ett halvår efter guldet i U21-EM började han starta ligamatcher och Champions League-matcher med Benfica.

Han gjorde stor succé – hyllades stort i både svensk och internationell press. Manchester United fick upp ögonen och efter en lång transferhistoria skrev han på för klubben i somras. 350 miljoner kronor, dyraste prislappen någonsin för en svensk mittback.
– Victor är en väldigt talangfull ung spelare, han har en stor framtid i United, sa managern José Mourinho i somras när affären var officiell.

– Att få komma till Premier League, en av världens största klubbar … det är mycket att ta in nu. Men det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse, sa mittbacken när Sportbladet träffade honom i Manchester i samband med övergången.

Vi är på plats i Manchester för att bevaka Uniteds Champions League-möte med Benfica. De engelska journalisterna på Old Trafford förväntar sig en svensk mittback i startelvan.

Men managern José Mourinho väljer att spela Eric Bailly för att ivorianen ska vara redo för spela mot Chelsea i Premier League till helgen. Ingen Victor i startelvan, ingen Victor i mixade zonen.
Vi får inte träffa honom alls under besöket i Manchester.

Det har varit mycket skriverier under hans första tid i United. Det finns kritiska röster mot honom, men de brittiska journalisterna som är på plats den kvällen låter annorlunda.
– Det är orättvist att säga att han är en misslyckad värvning. Det är fel att säga att han inte har en framtid i klubben, säger BBC:s Simon Stone.

– Om Lindelöf hade spelat varje match och United hade förlorat varje match med tre–fyra mål så hade det inte varit orättvist att kritisera Lindelöf. Men i det här läget så har han inte spelat tillräckligt med matcher för att kalla honom en flopp. Jag tror att han kommer att lyckas. Han är en för bra spelare, han är i en för bra klubb och det finns för många exempel som han kan ta lärdom från, säger Stuart Mathieson.

Mourinho har tagit det försiktigt med Nilsson Lindelöf i inledningen av säsongen. Landslagssvensken har mest fått spela matcher i Champions League och inhemska cuper.

Hans första längre framträdande i Premier League – ett 70 minuter långt inhopp mot Huddersfield – blev inte lyckosamt. Han missade en nick och fick efter det ta emot en hel del kritik i brittisk media. Och det är nog en orsak till att han inte spelar mot Benfica den här kvällen.

Mittbacken, som har spelat i samtliga landslag från U17-landslaget upp till seniorlaget under karriären, vann tre titlar med Benfica den gångna säsongen. Han har varit given i A-landslaget och gjort en omtalad flytt till storklubben Manchester United för sina insatser.

Det gör att han är en kandidat till Guldbollen.

Zlatan Ibrahimovic vann Guldbollen för elfte gången i fjol, tio raka gånger har anfallaren gått upp och tagit emot priset. Senast en mittback tog hem priset var 2003, då vann Olof Mellberg.
– Jag tänker inte så mycket på Guldbollen. Om den dagen kommer någon dag vore det oerhört roligt att vinna den. Det är inget jag går runt och tänker på just nu. Nu vill jag bara bli så bra fotbollsspelare som möjligt, jag vill utvecklas och gör allt så bra som möjligt. Det är där jag är i mina tankar. Om man gör det bra så kommer saker naturligt.

Vilka anser du slåss om Guldbollen nu?

– Zlatan är självklart däruppe. Även om han drog på sig en skada, det är Zlatan vi pratar om. Sedan tycker jag Emil Forsberg har haft ett riktigt, riktigt bra år bakom sig med assistrekordet i Bundesliga, plus att han har varit en viktig spelare i landslaget. Jag skulle säga de två. Enligt mig är det ingen annan som är nära.

Inte du heller?

– Nja…jag vet inte. De är offensiva spelare…haha.

– I år tror jag nog att priset går till Zlatan, ändå.

93 kr. Ett bra pris för kebabtallriken på Aros Pizzeria. Och jag har aldrig blivit så mätt tidigare, jag åt inget mer den dagen.