SUNDSVALL/LEIPZIG. Från liten och försynt till en av Bundesligas starkast lysande stjärnor.
Sportbladet har besökt Sundsvall och Leipzig – vi har fått följa med på resan som har tagit Emil Forsberg till toppen.
Vid slutstationen står vi med något helt annat än ”det är kul att spela fotboll.”

Sundsvall, 27 oktober 2017.

Leif Forsberg ler nöjt.
– Det är jätteskönt. Jag är Emils pappa, jag är inget annat. Han ville aldrig bli kallad ”Foppa”. När han var mindre fick man inte kalla honom det, han sa ”jag heter Emil”, säger Leif Forsberg.

– Det var säkert också därför jag aldrig fick ropa på honom. Jag fick aldrig ropa ”heja, Emil”, jag fick inte säga ett ljud. Då kunde han sluta spela. Ropade jag ”kom igen, Emil” kunde han stanna och titta på mig, sen gick han bara iväg. Jag fick inte säga ett ljud, men mamma och Lisa fick ropa. Han har alltid haft en stark vilja, han skulle ha det på sitt sätt.

Leipzig, 30 oktober 2017.

Emil Forsberg skrattar och svarar:
– Man var väl en liten rebell när man var yngre, det var väl för att jag inte skulle bli som farsan. När jag växte upp var Leif stora stjärnan i stan, han var legendar i ”Giffarna”. Spelade jag fotboll var det ”titta, det är Lill-Foppas son Emil”. Nej, ”det är Empe här”, haha, svarade jag alltid. Det var ju så, man gick emot allting…

…och Leif fick aldrig säga något när du spelade.
– Haha, nej. Jag blev tokig, ibland ville jag gå av planen. Jag vet inte varför. Det var något i huvudet, jag ville inte att han skulle skrika. Jag ville inte ha honom som tränare när jag var yngre, han fick inte vara i närheten av planen när jag tränade. Hörde jag han skrika ”dribbla Emil”, så var det ”håll käften, gubbjävel”. Det var typ så, ”ska jag gå av i stället?”. Man skrattar åt det i dag. Jag är stolt över min familj, det är sådant man förstår när man blir vuxen.

Kungsbackavägen i Sundsvall. Dit flyttade Leif och Anna Forsberg med dottern Lisa. ”Lill-Foppa” hade testat lyckan i IFK Göteborg under två säsonger, men det blev ingen succé. Så flyttlasset gick tillbaka till hemstaden och moderklubben Gif Sundsvall till allsvenska säsongen 1990.
– Här är han (Emil) uppväxt. Här sköt dom, och sköt dom, och sköt dom. Här har han gjort några timmar …ja …he, man blir nästan lite nostalgisk när man är här, säger Leif.

Han går runt på fotbollsplanen som ligger nedanför huslängan. Det är kallt, rått i luften. Stillsamt, även om man hör att vattnet rinner i bäcken bakom fotbollsplanen.
Leif stannar till, blickar upp mot husen.
– Ett perfekt område för oss, när Emil kom till världen. Vi kunde inte ha bott bättre.
– Vi stod här en del och nötte. Så fort han kunde gå så var det en bra yta att vara på. Inga bilar heller, fotboll och mål. Bättre kan man inte ha det när man är liten.

När man pratar med Leif framgår det tydligt att Emil i princip har varit nära en boll sedan han tog sina första steg.

På grund av att mamma Anna hade en frisörsalong fick Emil och systern Lisa följa med till Leifs träningar med Gif Sundsvall. Då fick han vara med bollen.

Och vart än familjen reste skulle Emil tillbringa tid med en fotboll – han vill aldrig göra något annat.
– Han var en badkruka, han vägrade att bada när han var liten. Vi var på semesterresa i Leksands sommarland, vi hade åkt dit med Mats Fröberg och familj. Det är han som lirade bandy i Vänersborg, vi är bra kompisar.
– Alla andra badade, men Emil vägrade. Han var tre-fyra år då. Han skulle hålla på med bollen. Så var det verkligen, det är inte en efterhandskonstruktion. Jag orkade inte med honom efter ett tag, och då tog han bollen och gick fram till Mats (Leif sträcker ut händerna och visar hur Emil gick fram och bad Mats att spela). ”Nu ska jag nöta ut honom”, sa Mats. ”Lycka till”, svarade jag. En och en halv timme senare kom Mats tillbaka, ”Det går inte”. Han ville inte göra något annat, hade han bollen var han jättenöjd.

Bollbegåvningen har Emil Forsberg alltid haft. Det fick ofta Patrick Bolin bevittna.
Han och Emil träffades första gången på en brandstation vid sex–sju års ålder. De blev med tiden bästa vänner och har haft daglig kontakt i 15–16 år.

Patrick minns väl hur Emil alltid var en vinnare i idrott.
– Han är konstig, men på ett positivt sätt med de grejerna. I innebandy kunde det hända att vår målvakt var borta och då fick Emil rycka in i kassen, han tyckte det var rätt roligt. Då spikade han igen, trots att han inte var målvakt, plus att han var rätt liten. Han stod i cupfinaler och SM-kval – han spikade igen hela tiden. Det var inga konstigheter. Han var lite sugen på att vara målvakt i fotboll, när vi var elva–tolv år, eller om det till och med var senare. Men jag tror bara han ville göra tv-räddningar, haha.

– Han är sig lik i dag. Men han var mer försiktig förr, samtidigt mer rastlös. Det skulle alltid hända något, fotboll, innebandy eller bowling. Han var noga med att vara sin egen, han var en riktig spjuver.

Patrick Bolin gläds med Emils framgångar. Men det fanns saker som irriterade honom när de växte upp.
– Utöver hans fina kvalitéer så har man känt att han har haft tur. Jag vet att Markus Näslund i en dokumentär om Peter Forsberg har beskrivit att oavsett vad de gjorde – om det var hockey, fotboll eller pingis – så hade ”Foppa” alltid tur. Det var ofta kantbollar i pingis. Lite liknande har det varit med Emil. Så oavsett vad man har gjort – fotboll eller hockey – så har man alltid känt ”hur gör han?”.

– Han vet ju om att man tycker det, så när han gör det så vet han att man tycker att det är irriterande. Då plockar han fram sitt hånflin, och då blir det ännu värre.

Händer det än i dag?

– Ja, absolut. Du går in i sista perioden på NHL, det är oavgjort. Du räknar med att antingen skjuter han på två ben och så går den in, eller så gör han mål med 0,4 sekunder kvar.
– Han har alltid haft en stark vilja, och varit stark mentalt.

Emil får se ett tv-klipp när bästa kompisen pratar om flytet han har haft hela livet. Bundesligastjärnan skrattar innan han svarar:
– Det är då det är så skönt att vara mig, att ha sådan tur. Jag vill aldrig jinxa något (han knackar i bordet”, men jag har haft den turen med åren. Jag har tur med boll in och gör något mål som är tur, säger han.
– Jag hånflinar lite… ”Det är så jäkla bra gjort, det var precis så jag ville göra”. Man psykar dem mer med ord.

Vi sitter på café Kowalski i Leipzig.
”Det är kul att spela fotboll”. Det är ett citat som är förknippat med Emil Forsberg. Men den här pratstunden präglas inte av standardsvar. Han gillar att prata minnen.
Sen klingar inte alla minnen positivt.
– Jag fick stipendium i skolan för att jag var en bra kamrat, men jag fick betala tillbaka studielånet för jag aldrig var där. Det är sjukt starkt gjort, eller hur? Jag tror ingen annan har lyckats med det, haha. Min kusin Gabriella började grina när jag fick pris för hon tyckte det var roligt. Samtidigt tänkte hon ”hur fan kan han få priset – han är ju aldrig i skolan?”

– Jag och en annan kompis var aldrig i skolan, jag minns att rektorn jagade oss. Det var så när jag kom upp till ”Giffarna”, jag hade fotbollen, plus att jag var dålig i skolan. Jag hade träning på morgonen och så var det matte sen. Vad lockar mest – vila eller matte? Det är inget jag rekommenderar någon att göra, men jag gjorde så. Jag sket fullständigt i skolan, tyvärr.

Leif sa att du aldrig ritat en streckgubbe…?

– Jag hatar att rita. Jag skriver så djävulskt fult också, jag skriver så djävulskt fult alltså. Det är overkligt, haha.

Westhagens fotbollsplan. Tre generation Forsberg har spelat fotboll där – Lennart ”Foppa”, Leif ”Lill-Foppa” och Emil ”Mini-Foppa”.

Det tar inte lång tid innan jag begriper hur Emil har fått sitt rörelsemönster på fotbollsplanen. På grund av storleken. Han var kortväxt och liten i kroppen som ungdomsspelare.
– Han spelade med de som var ett år äldre under flera år. De var huvudet större än Emil, och han visste att det skulle göra ont om han inte släppte bollen i tid. Så han blev duktig på det tidigt, han har alltid haft en bra speluppfattning och vetat vad han ska göra med bollen, berättar Leif.

Leif beskriver sig själv som ”total norrländsk”, som bland annat syftar på att han är tystlåten. Men den känslan får jag inte den här kyliga fredagen i Sundsvall.
– När han var liten så var det som han sprätte och for överallt. Jag minns jag gjorde en intervju med TV4, han skulle vara med. Vi var här då, säger Leif och pekar på backen bredvid Westhagens fotbollsplan.
– Han och jag skulle gå där, men han kunde inte gå rakt, haha. Han studsade och for överallt. Sån var han. Det var mycket energi i honom varje dag.

Han är tyst några sekunder. Skrattar till.
– Han ville aldrig vara borta, han ville aldrig vara på kalas. Han tyckte inte om höga ljud. Då ringde han alltid. När han skulle sova borta visste vi att han skulle ringa. Han bad aldrig om det, han väntade ut oss så att vi skulle fråga.

Vi sitter i ett av avbytarbåsen på Westhagens fotbollsplan. Man förstår vad ”det är kul att spela fotboll” kommer ifrån.
– Han har alltid kunnat skaka av sig förlusterna, det är inte hela världen. Jag har varit mest långsur. Han är mer lik mamma på många sätt, han är mer öppen, berättar Leif.

– Han största grej, det som är typiskt för honom, är att han alltid har haft viljan att spela fotboll. Han har trott på det han har gjort. Han vill göra det på sitt sätt, och det har han ju lyckats bra med. Det kan man inte säga annat om.

Men sen återvänder vi till kroppsstorleken. Att Emil var liten. Leif tittar rakt fram i några sekunder…
– …när han var 13 år fick han inte ens vara med i truppen till ett distriktsmästerskap. Då var han ledsen. Det var första gången jag fick se honom vara nere på grund av fotbollen. Ledsen, för petningen. De ringde och sa att de skulle ta med en annan spelare. Han var större, men inte bättre.

Det kom fler sådana motgångar under tonåren. Emil minns petningarna väl. Han lutar sig fram i soffan på café Kowalski, pulsen går upp:
– Efter petningen från DM var jag förbannad, jag köpte inte förklaringen. De tyckte jag var för liten. Det fanns de som var bättre, så hade jag varit tillräckligt bra hade jag väl fått komma med. Men att få höra att jag var för liten – jag kan ju inte växa av mig själv!

Så fortsatte det.

Emil Forsberg blev först uttagen att åka till elitlägret i Halmstad. Sen ringde de och sa att han inte fick åka – för att han var för liten.
– Du behöver inte komma dit (Halmstad) för att ha möjligheten att bli bäst i världen. Man trodde det då när man är 15 år, och det blir så fel mot vissa ungdomar som vill spela fotboll. Det finns de som blommar ut senare och blir hur bra som helst. Jag hoppas inte för många tappas bort på vägen, säger han.

Hur var det att petas för att du var liten?

– Det blir en motreaktion. Ingen har rätt att säga till mig att jag är för liten för att spela fotboll. Men vadå för liten? Hur lång är Lionel Messi? Hur lång är Xavi? Iniesta? Jag ska spela fotboll. Man bygger upp vilja och psyke på vägen.

Det blev en rätt lång väg. Och den var inte så rolig i alla gånger.
I juniorallsvenskan vann han inte en enda match med Gif Sundsvall. De gick upp i högsta serien, reste runt i Sverige och förlorade hela tiden.
– Jag var 15 år och skulle fylla 16 det året. Jag tror inte jag var så bra, om jag ska vara helt ärlig. Jag tror inte jag hade ett bra år. Jag vet inte om jag gjorde några mål. Någon kanske såg något i mig. Det är i den åldern man är uppe sent på nätterna. Man förlorade mot AIK borta med 0–8 och så kom man hem och gick och käkade på McDonalds för att sedan gå ut och köra moppe. Det var lite den perioden, man ”levde life”. Mamma och pappa var i stugan så jag var själv i radhuset med syrran. Det var en bra sommar.

Gif Sundsvall hade ett talanglag. Klubben flyttade över sitt tipselitlag till division 3-klubben Medskogsbron. Inför säsongen 2009 hade Emil ingen aning var han var på väg i sin fotbollskarriär.
– De gjorde om i Medskogsbron. Jag skulle egentligen inte ha varit med från början. Då hade jag inte något lag egentligen och tänkte ”vad fan ska jag göra nu?”. Så jag bokade en resa till Thailand med ”Putte” (Patrick Bolin).
– Joel Cedergren var tränare för Medskogsbron, så sen fick jag komma och provspela för honom. Efter det tog han mig till ett möte på IP och jag minns att jag tänkte ”vad gör jag här?”. Så jag sitter där och så frågar Joel mig:
– Vad har du för mål med säsongen då?
– Om jag får hoppa in någon gång under säsongen vore det kul. Några inhopp bara.
– Men Emil, du kommer få spela. Du kommer verkligen få spela.
– Jaha…eller va?
– Jo, jag är imponerad av det jag har sett. Jag gillar din speltyp, jag tror verkligen på dig.

Joel Cedergren har mycket att tänka på, en viss tyngd på sina axlar. Det återstår två omgångar av allsvenskan när vi träffar honom och Gif Sundsvall har inte säkrat kontraktet för 2018.
Men han tar sig tid, han gläds enormt över Emil Forsbergs framgångar. Cedergren tränade Forsberg under några månader i Medskogsbron.
– Det var en gränspuck att han skulle upp i tipselit, enligt dem som gjorde den bedömningen. Han var uppe hos mig några månader, sedan sa jag till (Sören) Åkeby att kolla på honom. Så det gick rätt snabbt, han var inte så länge hos mig. Han började spela i A-laget redan det året. Han var duktig och värd att flyttas upp, men det var inte så att han var outstanding. Han var inte bäst, men hade störst potential.

Cedergren tyckte inte heller att Forsberg till en början utmärkte sig i superettan. Han anser att explosionen kom i Malmö FF.
– Att han skulle bli så här bra kunde jag inte gissa. Han stack inte ut. Han var duktig och hade spets. Det kunde bli bra, men mer än så var det inte. Något jag imponerades av var hans förmåga att dra slutsatser och lära sig saker från sådant han varit med om. Stark mentalt också.

Emil Forsberg tränar fortfarande med Gif Sundsvall på somrarna när han är i hemstaden. Joel Cedergren anser inte att han spelat någon stor roll i mittfältarens karriär, men tycker det är enormt skoj att han har lyckats.
– Om du skulle fråga mig vad som har gjort honom bra skulle jag säga hans sätt att lära sig saker, och hans mentala styrka. Han var inte den största fotbollstalangen, långt därifrån. Men när han kommer hem nu så tror jag knappt det är sant hur bra han är, det är helt otroligt. Det är sådan skillnad så det är inte sant, han gör princip vad han vill, man förstår att han är världsklass.
– Jag tycker jättemycket om Emil. Jag är glad för alla att det här har hänt. Men jag har inte haft en betydande roll i hans karriär. Jag har inte gjort hans karriär. Den har han gjort själv.

Emil tycker att samtalen med Joel var viktiga:
– Folk tänker nog ”han går så bra att han inte tänker på vad jag har gjort”. Men det är de små sakerna som betyder mest. Tänk om Joel hade sagt ”du kanske får spela någon gång”, och sen hade han struntat i mig. Men han trodde på mig från början.
– Samtalet jag hade med honom inför 2009 var en vändpunkt för mig. I april–maj drog serien igång. Det gick väldigt bra, jag gjorde två mål i första matchen. Assist i andra matchen tror jag. Sedan kom jag upp i A-laget, och resten är historia.
– Det var under tiden det gick snabbt från division 3 till A-laget. Det var egentligen innebandyn som var prio ett för mig, det gick bättre där än vad det gjorde i fotbollen. Men sedan kom jag in i A-laget, det förändrade allting.

Debut i Gif Sundsvall som 17-åring, precis som farsan Leif och farfar Lennart. Sedan fortsatte resan till Malmö när han skrev på för MFF vintern 2012.
Två år i Skåneklubben, sedan en omskriven flytt till RB Leipzig. Han fick ta emot kritik för flytten till sportdrycksklubben.

Men kritik har sällan bitit på 26-åringen.
– Jag har gått igenom livet och tänkt att allt är lätt. Förlorar vi är det klart att det känns tungt. Det var som i EM, jag fick sjukt med kritik. Och det var absolut inget som jag sög åt mig på det sättet, utan jag var mer kritisk mot mig själv: ”du var dålig, Emil”. Men sen när semestern var över och det var ny säsong så gick jag in och gjorde en dundersäsong, jag hade hur kul som helst. För mig är livet ganska enkelt, du har roligt och spelar fotboll. Det är klart att det kommer att gå dåligt – men det kommer att gå bra också.

– Jag skiljer inte så mycket på bra och dåligt. Jag tycker att oavsett vad som händer ska du ha samma sinnesnärvaro, du ska tänka på samma sätt. Alltid är bra, det löser sig, du har kul, du är en duktig fotbollsspelare och du gör det du är bra på. Har du haft en dålig dag så är det klart, ”i dag var du skitdålig, det känns inte bra”. Sen får du en ny chans dagen efteråt, då har du möjligheten att göra det bättre.

Hur kom du fram till det här tankesättet?

– Det bara ligger där. Jag tar så lätt på saker och ting, ibland är det kanske fel att göra det, det kan slå fel, haha.
– Det är klart jag är besviken efter matcher, det är inte det jag säger. Men jag har lätt för att skaka av mig saker snabbt. Det kommer en ny dag, allting kommer att lösa sig.

Det visade han verkligen under fjolårssäsongen. Trots ett svagt EM blev det stor succé i Bundesliga. Han blev poängkung och slog assistrekordet. Enligt Bundesliga stod Forsberg för 19 assist i fjol. Men enligt tysk media – Kicker, Bild och Transfermarkt – blev det 22 målgivande passningar.
Därmed slog han Kevin De Bruynes, numera stjärna i Manchester City, rekord.

Ingen annan spelare – oavsett om man går efter 19 eller 22 assist – gjorde fler assist den gångna säsongen.
– Jag tror fortfarande folk är chockade över att det blev en sådan ”boom”. Det small verkligen till, det gjorde ju det. Jag tror att många fortfarande inte riktigt fattar min utveckling, för jag har varit nere för räkning många gånger, enligt folk. Det finns alltid de som tror saker. Men vårt steg var strategiskt utmärkt. Hasan (agenten Hasan Cetinkaya) har alltid fått in tron på att ingenting är omöjligt i mig, säger han.

– Nu är det flera spelare som är i 2.Bundesliga och gör det bra. Det är kul att man kan visa vägen. Alla vägar är inte spikrakt uppåt, du går inte till en storklubb direkt. Du har Zlatan, men han är en av världens bästa spelare och då har man det bara. Då kan man gå till en toppklubb direkt och bara ”döda”. Fattar du? Ibland är det bättre att ta ett mindre steg för att steget efteråt ska bli ännu bättre. Jag vann assistligan förra året. När gjorde en svensk det senast? Det är bara för jag har tagit steg för steg noggrant och verkligen trott på det vi gör. Då kommer det ge belöning till slut.

Succén i Bundesliga har gjort att fler har fått upp ögonen för Forsberg, både i Sverige och internationellt. Han har även varit en nyckelperson i Blågults succékval som slutade med Miraklet i Milano.

Därför är han en av kandidaterna som slåss om Guldbollen den här gången.

När Zlatan tog hem sin elfte guldboll förra året nämnde han tre spelare som eventuellt kunde bryta hans svit på tio raka vinster av Guldbollen. Emil Forsberg var en av dem.

Men Forsberg själv vill inte prata så mycket om den.
– Jag har inte tänkt så mycket på den, det har jag aldrig gjort. Folk pratar om Guldbollen och mig, men jag försöker inte prata så mycket om den utan jag tycker mest det är kul att man nämns. Man har sett Zlatan ta den elva gånger och nu är man med i diskussionen. Jag tycker det är häftigt, det är kul. Men annars är det inget jag fokuserar, det finns en jury som röstar för det där.

Vem är favorit?

– Det är svårt att säga.

Vem tycker du ska ha den?

– Nu ställer du sjuka frågor, haha. Det kan jag inte svara på. Jag tycker det finns många som har haft fantastiska år. Zlatan vann flera titlar. Sen har vi ”Vigge” som har vunnit med Benfica och haft ett fantastiskt år. Robin Olsen är en fantastisk målvakt. Så, det finns många duktiga kandidater.

Vad säger du om att Zlatan nämnde dig i fjol?

– Det är kul att höra från någon som har vunnit elva gånger. Som jag sa, man har sett honom hämta den varje gång. Det har varit lika häftigt varje gång. Det betyder otroligt mycket att han tänker så och tror på det, man blir glad av det.

Vad skulle det betyda att vinna?

– Det är svårt att sätta ord på det. Det är det största priset du kan vinna i Sverige. Det är klart det hade varit något helt magiskt. Men som jag sa, jag försöker inte tänka på det för mycket på det. Det kommer när det kommer, jag vill inte lägga för mycket energi på det.

Vi går ut från caféet så att fotograf Andreas Bardell får ta några bilder på Emil. Vi går och småsnackar om Guldbollen. Då framgår det tydligt att landslagsstjärnan inte gillar när jag ”jinxar” priset.

– Vad gör du om du vinner Guldbollen?

Emil stannar upp, tittar på mig:

– Håll inte på sådär nu. Nu jinxar du bara, det är så onödigt.