PÅARP-KRASNODAR. Från den lilla skånska byn, via ett europeiskt mittbacksuniversitet till rysk storsatsning, en av tidernas bäst betalda svenskproffs, kapten i landslaget och vinnare av Guldbollen.
– Jag har fått en otrolig resa, säger Andreas Granqvist.
Följ med Sportbladet från hans barndoms idrottsplats till det allra heligaste på den ryska kometklubbens lyxiga träningsbas och få en inblick i ett privilegierat liv som fotbollsproffs.

När en 12-årig Andreas Granqvist skulle spela sin första match på elvamannaplan, ett inhopp i det två år äldre pojklaget, fick tränaren Evert Sandberg stå och hålla tillbaka honom.

Han förklarade för den ivrige spolingen att han skulle hålla sig på sin kant och spela enkelt.
– Det tog väl tre-fyra minuter, sen stod han mitt på planen och dirigerade och visade alla hur de skulle spela fotboll, minns den i dag 67-årige Sandberg.

Vi sitter i klubbstugan på Medevi, idrottsplatsen i lilla Påarp en mil öster om Helsingborg.
– Men de äldre, tuffa och duktiga, killarna accepterade honom. För han hade ju rätt, säger Sandberg.
– Jag kommer inte ihåg det, men det kan nog stämma, ler Granqvist när han får höra och se Sandberg berätta anekdoten i ett tv-klipp några dagar senare.

Vi sitter i spelarloungen på FK Krasnodars högklassiga träningsanläggning, en dryg mil utanför staden Krasnodar.
– Jag har nog aldrig varit tyst på en plan. När jag kom upp i HIF:s a-lag som 18-åring kunde jag heller inte vara tyst. Jag tror de äldre accepterade det för att jag själv alltid gjorde jobbet och aldrig fuskade.

Har du alltid haft självförtroendet, vart du än kommit, att gå in och styra?

– Det är ett sätt för mig att känna mig redo, att jag är ”där”. Hade jag varit tyst hade jag inte kunnat prestera.

Var kommer ledaregenskaperna från?

– Från uppväxten skulle jag tro. Från föräldrarna. Jag har alltid varit den typen, både i skolan, fotbollen och innebandyn. Jag har alltid tagit plats. En del har nog stört sig på det men de flesta har accepterat det och tyckt att det varit ett bra sätt att vara på. Jag hoppas det i alla fall, ler 32-åringen.

Kaptensbindeln har suttit runt armen under nästan hela karriären, från ungdomsåren i Påarps Gif, till junior- och tipselitlagen i Helsingborgs IF (dit han gick som 14-åring), HIF:s a-lag redan när han var 21 år och sedan ute i proffslivet i Europa i holländska Groningen och Krasnodar och nu också i landslaget.
– Jag blev otroligt stolt och glad när Janne (Andersson) frågade mig om jag ville bli kapten i landslaget. Det är det finaste man kan vara för sitt landslag och jag tror att det kommer att kännas ännu mer när man tittar tillbaka om tio år och säger ”wow, jag var faktiskt kapten för landslaget”.

De fyra senaste lagkaptenerna i landslaget, före Granqvist, har varit 2000-talets storstjärnor i Blågult: Olof Mellberg, Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic.
Där har vi också de senaste 15 årens vinnare av Aftonbladets Guldbollen.
Granqvist är en kandidat att ta över efter stjärnkvartetten där också.
– Guldbollen är det största du kan vinna som individuell spelare i Sverige. En person har tagit den många år i rad nu så det har inte varit så lätt att vara involverad där. Det hade varit en ära, men det är inget jag går runt och tänker på. Skulle jag få Guldbollen hade det varit fantastiskt.

Vem tycker du ska ha den?

– Emil Forsberg har gjort det väldigt bra. Han vann assistligan i Tyskland förra säsongen och har gjort det bra i landslaget. Sedan finns det ett antal aktuella till.

Andreas Granqvist växte upp i ett vitt trähus fem minuters promenad från idrottsplatsen med mormor som granne. Granqvistarna är en riktig fotbollssläkt. Pappa Tommy spelade i Påarp, farbror Kent i bland annat Högaborg och farfar Cenny lirade en gång i tiden för HIF innan han blev tränare i flera olika Helsingborgsklubbar. Under en period tränade farfar Cenny sina båda söner i Påarps a-lag. Andreas fyra år äldre storebror Patrik spelade också fotboll men lade av i junioråldern.

Påarp, med knappt 3000 invånare, expanderade kraftigt under 1960- och 1970-talen då många flyttade hit och pendlade in till Helsingborg för att jobba.

Längre tillbaka hade man Sveriges största jordgubbsodlingar här och det sägs att när kung Gustaf VI Adolf skulle åka till sitt sommarslott Sofiero, norr om Helsingborg, stannade tåget alltid i Påarp för att drottningen skulle kliva av och transporteras sista biten till slottet i bil.

Vi kan också notera att Sveriges första mördarsnigel hittades i byn 1975.

Vad var det bästa med Påarp, Andreas?

– Den lugna miljön. Man fick synas och ta för sig. Jag kunde träna så mycket jag ville.

Evert:
– I skolan höll Andreas koll på vilka som var sjuka eller skadade i de äldre lagen. Så när jag kom hem från jobbet och tog en fika före matcherna brukade han ringa och säga att den och den var sjuk. Och så lade han till: ”Kan jag vara med i stället?”

Granqvist:
– Jag ville spela hela tiden. Jag var på plats på de flesta träningar och matcher med de äldre och försökte.

Påarps 85:or var bra men Granqvist var klart bäst i laget.
– Det som stack ut var hans vilja. När det var inkast kunde han ta bollen och helst kasta till sig själv. Så stark var viljan, säger Sandberg.

Vinnarskallen var enorm, samtidigt som han var en lagspelare.
– Först såg han till att göra ett par mål så vi hade en säker ledning. Sedan kunde han dribbla sig loss och ge de andra öppet mål trots att han var helt fri och själv kunde göra målet. Han ville ha med kompisarna och var omtyckt av alla, berättar Sandberg.

Granqvist:
– Viktigast var att vinna. I den åldern hade inte alla samma attityd till matcher. Många tyckte att det bara var roligt att spela match. Jag var otroligt tjurskallig när jag var yngre.

Men på den tiden var han inte mittback.
– Jag spelade ofta offensiv mittfältare, en ”nummer tio”. Det var först i HIF, som junior, som jag blev nertryckt som mittback. Mot min vilja till att börja med. Sen insåg jag att det nog var rätt bra.

Talangen fanns uppenbarligen där men det är viljan som tagit Granqvist, som redan som sjuåring sa att han skulle bli fotbollsproffs, ända hit.
– Det är många som haft mer talang än mig, också i landslaget, men de har inte haft vilja att lägga ner jobbet. Då funkar det inte. Jag har nog haft både och.

De första åren, upp till tioårsåldern, var det pappa Tommy som tränade Andreas lag. Sedan hade han Evert Sandberg allt mer.

Vad har Evert betytt för dig?

– Otroligt mycket. Det är en otroligt snäll människa som alltid lyssnade. Han har jobbat stenhårt för klubben i alla år. Han höll mig i tyglarna när jag ibland svävade iväg.

I Påarp är man förstås mycket stolta över bygdens store son.
– Vi blir stolta hela gänget här. Jag trodde kanske att han skulle kunna nå HIF:s a-lag. Det hade varit bra, säger Sandberg.

Men det blev längre än så…

– Det är helt underbart det han har gjort.

Och om han skulle få Guldbollen?

– Det skulle vara otroligt stort.

Granqvist har bokstavligen kunnat betala tillbaka till Påarps Gif.
Vid varje övergång han gjort ute i Europa har det sipprat ner pengar till moderklubben i form av solidaritetsersättning. Det är viktiga pengar för en liten klubb.
– Andreas har genererat mycket pengar som vi kunnat plöja ner här. Vi har kunnat driva vidare verksamheten på en högre nivå tack vare dem. Hans pengar har stöttat upp oss jättemycket, säger eldsjälen Sandberg.
– För mig är det en jätteviktig del. Det har alltid känts bra att kunna ge tillbaka, säger Granqvist.

Men Påarp, som var uppe i division två 2006, finns faktiskt inte längre. För fem år sedan slog man ihop sig med grannbyns Bårslövs BoIF och bildade Helsingborg Östra.
– När det hände var jag inte jätteglad. Men jag förstår att det är tufft att driva föreningar i dag. Det var fler som hjälpte till ideellt förr, säger Granqvist.

Även om karriären hela tiden har gått uppåt och han egentligen inte haft några riktiga svackor har landslagsspel inte varit självklart.
”Granen” spelade inga pojk- eller juniorlandskamper utan gjorde sitt första framträdande i Blågult först i U21.

I a-landslaget debuterade han 2006 och var med i EM-truppen 2008. Men det dröjde till hösten 2014 innan han tog en fast plats i Blågult och två år senare blev han alltså lagkapten.
– Det skulle vara välförtjänt om han fick Guldbollen. Han har slitit länge bakom de duktiga mittbackarna vi hade förr, säger Evert.

Granqvists år ute i Europa har inte bara gett Påarp viktiga slantar. De har också gett honom en tung ”examen” i sitt eget, som Offsides Johan Orrenius uttryckte det i ett reportage om Granqvist, mittbacksuniversitet.
– Jag har fått en otrolig resa.

2007, i januari, lämnade han HIF som 21-åring för Wigan i Premier League. Där fick han duellspelet och blev fränare.
– En otroligt fartfylld fotboll. Duellspelet var det jag kanske utvecklade mest där. Jag fick lära mig att spela lite fulare, mer med armbågarna utåt. Jag blev en bättre närkampsspelare.

2008 bar det av till Groningen i Holland. Där ”pluggade” han offensivt mittbacksspel och man-man-försvar.
– Holland var den totala motsatsen mot England. Man-man, offensivt och krav på att mittbacken skulle ta fram boll. Jag fick den biten under tre år. Det var otroligt utvecklande. Man hade en utsatt roll som mittback i holländska ligan. Ibland var du ensam med anfallaren från halva plan.

2011 flyttade han till Genoa i taktikens heliga graal – Serie A.
– Jag hade mer taktisk träning där på två år än jag haft totalt under alla de andra åren. Det var lite schack över hur vi skulle flytta oss i olika positioner. Jag hade sju-åtta tränare under två år men alla var mycket taktiskt kunniga även om det hade olika taktiska tänk.

2013 hade han tagit sin examen i mittbacksuniversitetet och flyttade tillsammans med frun Sofie och nyfödda dottern Nova till storsatsande Krasnodar i södra Ryssland, nära Svarta Havet.
– Här är det väl en mix av allt det jag har lärt mig.

Här har 32-åringen de senaste åren också höjt sig en nivå som fotbollsspelare. Han tror själv att han spelar sin bästa fotboll nu.
– De flesta mittbackar peakar från 30 år och uppåt. Det kan jag hålla med om för egen del. Prestationerna är jämnare och jag har en högre lägstanivå.

Till sommaren går kontraktet med Krasnodar ut. Klubben vill förlänga men familjen är färdig med Ryssland efter fem år. Allt pekar på en flytt hem till Helsingborg. Granqvist kommer att avsluta karriären i HIF, men det kan bli en sväng till FC Köpenhamn först då HIF spelar superettan nästa år också.

Tanken var att flytta hem till självaste Påarp. Andreas och Sofie har haft ett eget hus i Påarp när de varit hemma på semester.
– Tanken har varit att jag alltid skulle bo i Påarp. Jag ville inte därifrån.

Men för två år sedan köpte man i stället ett hus i Helsingborgs allra mest fashionabla stadsdel – Tågaborg.
– Tågaborg har alltid varit Sofies drömställe. Hon är uppvuxen i stan, nära Tågaborg. Men det var faktiskt jag som hittade huset på nätet när hon var på semester. Så hon blev väldigt överraskad.

Träningsbasen där vi sitter ligger gömd ute på den ryska stäppen.
Stället har inte ens någon adress.

Men tar du bilen och kör sydösterut från stadskärnan, förbi några av alla shoppninggallerior (Krasnodar har flest i hela Ryssland) i stadens utkanter, vidare ut i det platta landskapet, tar till höger efter 20 minuter in på en liten, anspråkslös väg utan skyltar och kör förbi några nedgångna hus i en kilometer kommer du till vägs ände, till en nerfälld bom och en vaktkur i mörkt spegelglas.

Tar du sedan hjälp av en lagkapten i svenska fotbollslandslaget tillåts du passera in på den lyxiga anläggningen.
Går du därefter in i huvudbyggnaden, tar till vänster om det stora, inglasade gymmet som är byggnadens centrala punkt och går längs korridoren hittar du allra längst in en…bankomat!

En bankomat? Här ute där det över huvud taget inte finns något att köpa? Där spelarna, allihop mångmiljonärer, passas upp av en personal på 50 personer?
– Det är viktigt att kunna ta ut pengar i Ryssland om det ska betalas grejer, ler Granqvist.
– Det är mycket pengar i plånböckerna här, till skillnad från i Sverige där vi knappt använder kontanter längre. Jag köpte till exempel min bil kontant.

Va?!

– Ja, jag åkte till banken först och tog ut pengar och sedan kom jag till bilhandlaren med en påse med pengarna i.

Det var inte en begagnad Lada 32-åringen skulle köpa heller utan en vit Porsche Cayenne som går loss på cirka en miljon kronor.
– Det var rubel också, så det var mycket pengar, ler ”Granen”.

Sju miljoner rubel i runda slängar.

Hade du livvakt med dig eller?

– Nej, men jag hade en från klubben som var med. Man får vara lite diskret, in i bilen och sen köra iväg. Men de ser ju inte att man kommer med så mycket pengar.

Han fick göra samma procedur när han skulle köpa en svart Land Rover Sport till frun Sofie.

Vet du varför det är så?

– Det är nog för att man inte litar på kort, man är inte van vid att använda dem. Man tycker att det är säkrare med ”cash”. Kanske kan det vara dyra kortavgifter också, funderar ”Granen”.

Med tanke på spelarnas löner lär den där bankomaten fyllas på rätt ofta.
– De är nog här en gång i månaden i alla fall.

Sportbladets utsända har varit runt på en del träningsanläggningar men knappast någon lika välskött, toppmodern och sober (det är nästan lite spa-känsla över den) som Krasnodars, där enbart a-truppen håller till.
– Jag kände inte till den när jag skrev på. Jag fick en chock när jag kom hit och fick se den. Här finns allt, säger Granqvist, som tycker att bara Real Madrids anläggning kan mäta sig med den av alla dem han själv har varit på.

Vi får en guidad tur på träningsbasen och är man lagkapten och spelat i klubben i snart fem år vågar man bjuda in journalisterna överallt, till och med hela vägen in i omklädningsrummet.

Till höger när man kommer innanför vägbommen finns två identiska byggnader, bredvid varandra med en välansad liten park framför och med utsikt över den lilla sjön på andra sidan. Här har spelarna varsitt rum, som på ett hotell. De tillbringar mycket tid på anläggningen och sover alltid här natten före hemmamatcherna.

Ibland bor spelarna här mer än så.
– I början, innan vi skaffade vårt hus bodde jag här hela tiden. En del spelare bor här ibland flera dagar, om frun åkt till hemlandet till exempel. Då slipper de laga mat. Vi får mat när vi vill här. Kockarna finns här dygnet runt. Det är bara att gå ner och säga vad man vill ha. Allting finns här.

Trots alla år i samma rum är Granqvists rum tämligen opersonligt. Inga foto eller andra personliga saker.
– Jag har inte gjort något alls i princip. Jag tar med min dator så jag kan kolla serier och film och så fotboll på tv. Jag tror inte någon spelare har gjort något på sina rum. Några har väl med sig sitt Playstation eller Xbox.

Mittpunkten i de två ”hotellbyggnaderna” är spelarnas lounge med soffgrupper, en stor tv, en liten bar med en kaffemaskin och en bokhylla med lite utspridda coffetable-böcker.

Det finns fyra fullstora naturgräsplaner, en konstgräsplan och en lite mindre plan samt en basketplan på anläggningen.
– Konstgräsplanen har jag aldrig tränat på under mina fyra år här. Den har jag bara gått över på väg till en av de andra planerna.

Varför fyra planer till ett enda lag?

– Det är bra att kunna skifta runt, framför allt vintertid när det sliter som mest.

Men egentligen använder laget i princip bara två av planerna.

Vi går in i basens huvudbyggnad. Direkt till höger innanför entrén finns matsalen och köket, där det alltså finns personal dygnet runt.

Rakt fram finns det stora, inglasade gymmet som går ända upp i taknocken.
– Det är maskingymmet. På andra våningen finns ett gym med mer fria vikter, berättar Granqvist.

In till vänster finns omklädningsrummet och därinne, i ena kortändan, finns ännu en stor platt-tv, som är påslagen.

I anslutning till omklädningsrummet finns duschrum förstås och ett gigantiskt badrum med…
– ….varmbad, kallbad, isbad och pool, säger Granqvist.
– Där inne är turkiskt bad och där en vanlig bastu.

I ett intilliggande, kaklat rum sitter två stora handtag på väggen och mitt emot en apparatur med slang och rattar.
– Vattenmassage, säger Granqvist, skruvar på några rattar och börjar spruta med en vattenslang.
– Det är som en brandslang. Ont som fan gör det. Men vi måste göra det ibland.

Spelaren står alltså och håller i handtagen på väggen och så står någon ur fysioteamet och sprutar stenhårda strålar mot kroppen.

Det är inte svårt att föreställa sig att personen bakom slangen har lätt sadistiska drag.
– Lite så, ler Granqvist.

Vi går vidare och kommer fram till ”fryskammaren”.
– Där inne är det 110 minus. Det snabbar på återhämtningen.

Hur länge är man därinne?

– Två-tre minuter. Det beror på hur länge man härdar ut.

Hur är det?

– Kallt.

I vinkel med fryskammaren finns det en dörr som Granqvist öppnar.
– Det här är ett relaxrum.

Det är inte större än sju-åtta kvadratmeter. I ena änden två vilstolar med handdukar på och så ännu en platt-tv mittemot.
– Det är mysigt ljus och luktar gott. Här kan man ta det lugnt och se en film. Men det är oftast presidenten som sitter här.

Inte Vladimir Putin då, utan Sergej Galitskij, klubbägaren.
Han är en av Rysslands 20 rikaste människor och god för 50 miljarder, enligt amerikanska Forbes senaste uppgifter.
Galitskij, som från noll byggt upp sin enorma förmögenhet på Rysslands största dagligvaruhandel, är galen i fotboll. Han ville inte gå in i hemstadens existerande ligaklubb Kuban utan skapa något eget och bildade därför FK Krasnodar 2008.

Två år senare stod träningsoasen, förlåt -basen, klar.

Redan efter tre år, säsongen 2011–2012, debuterade laget i högsta ligan, där man snabbt etablerade sig och nu har Granqvist & Co slutat topp-fem de senaste fyra säsongerna.
– Klubben är Galitskijs livsprojekt. Han älskar fotboll över allt annat och vill sätta Krasnodar på kartan, säger Granqvist.

Miljardären har nära kontakt med laget. Han kommer till träningsbasen en gång i veckan, ibland i sin helikopter, missar sällan en match och går alltid ner i omklädningsrummet efteråt.

Lagkapten Granqvist är den av alla utländska spelare han pratar med mest.
– En väldigt bra person, säger ”Granen”.

En våning upp i huvudbyggnaden hittar vi det medicinska teamets lokaler, teorisalen och spelarnas uppehållsrum med biljardbord, pingisbord och ännu en bokhylla med lite utspridda coffeetable-böcker.

Vem är bäst i pingis?

– Svenskarna! Viktor (Claesson) och jag.
För de båda svenskarna, framför allt under början av deras tid i Ryssland och klubben, är den engelsktalande tolken Misja oumbärlig.

Misja är inte ensam tolk i truppen. Man har också en fransk, en spansk, en portugisisk och en rumänsk tolk.

Och de är så mycket mer än tolkar.
– De finns tillgängliga dygnet runt och är, lite fult sagt, som betjänter. Vill du beställa mat eller åka och köpa möbler så finns de där och kommer dit om det inte går att lösa på telefon. Det är en otrolig service. Vi har allt serverat…till exempel en chaufför om man inte kan köra själv, säger Granqvist.

Men hur funkar det med tolkarna när tränaren står och pratar inför laget?

– Då är det mycket snack i omklädningsrummet. De sitter nära oss och simultantolkar, allihop samtidigt.

Har det blivit snett i översättningen någon gång?

– Det har det blivit och då blir inte tränaren glad på översättarna.

Skyller ni ifrån er på tolkarna ibland?

– Alltid, haha. Har något blivit fel så är det alltid tolkens fel. De är vana vid att få skit, men det är ju på skoj.

Under matcherna är det dock ryska som gäller. De flesta behärskar fotbollstermerna på ryska.
– Då har vi bara den spanske tolken på plats.

Finns det inga andra svenskar här i Krasnodar, som trots allt har drygt
800 000 invånare?

– Jag har inte mött en enda svensk här under mina drygt fyra år, mer än Viktor och hans flickvän nu då. Men kanske vill man inte ha kontakt med oss, eller så finns de helt enkelt inte. Jag trodde ändå det med tanke på att både Ikea och H&M finns här.

Andreas Granqvist har, enligt samstämmiga uppgifter, haft en årslön på 20–25 miljoner kronor netto under åren i Krasnodar. Det gör honom till en av Sveriges bäst betalda spelare genom tiderna. De enda som haft högre lön är Zlatan Ibrahimovic (förstås), Chippen Wilhelmsson när han var i Saudiarabien, troligen Marcus Berg sedan han flyttade till Förenade Arabemiraten i somras och möjligen Fredrik Ljungberg när han stod på toppen i Premier League.

Vad unnar du dig?

– Ett bra boende är viktigt för mig och min familj, framför allt när vi flyttar hem. Huset på Tågaborg har vi lagt energi och en del pengar på. Vi har också byggt en stuga i Sälen. Jag ser det som investeringar också, fastigheter är alltid bra att ha.

Kommer du att köpa eller behålla något hus i Krasnodar?

– Absolut inte, säger Granqvist kort.

– Sedan tycker jag bilar är kul och klockor har jag blivit mer intresserad av.

Han bär en specialtillverkad Rolex, värd någonstans kring 70 000 kronor, som han har fått av president Galitskij.
– Den får man när man spelat 100 tävlingsmatcher för klubben.

Unnar du dig något mer?

– Vi kan gå ut och och äta fint. Och så åker vi på en go resa en gång om året. Men jag är bra på att spara också och har rätt bra koll på det.

Dagen och rundvandringen på träningscentret är slut och vi går ut ur huvudbyggnaden.
– Och här kommer min bil, säger Granqvist.

En chaufför kommer körande med hans vita Porsche. Laget kom hem vid tretiden på natten från en bortamatch i Moskva. Granqvist valde att sova i sitt rum på träningsanläggningen för att sedan köra rehab på förmiddagen och guida runt Sportbladet. Nu ska han hem och har tidigare på dagen bett chauffören att hämta hans bil inne i stan, där familjen hyr ett hus.

Träningsanläggningen utan adress är inte de enda faciliteterna Galitskij byggt åt sitt FK Krasnodar.

Inne i stan har han byggt en av världens mest imponerande ungdomsakademier och en stadion som invigdes för ett år sedan och kallas ”arenornas Ferrari”.
– Anläggningen här är inget mot akademin och arenan. Jag tror aldrig att ni har sett något liknande, säger Granqvist innan han lämnar oss.

Det har vi inte, ska det visa sig några timmar senare.