UMEÅ-GLASGOW. Han siktade mot stjärnorna och drömde om Juventus.
Mikael Lustig, 30, tog sig metodiskt från Sandåkern, Umeå FC, Gif Sundsvall och Rosenborg till stjärnstatus i såväl landslaget som Celtic.
En unik trippel i Skottland och starka insatser i Blågult under senaste året är på väg att radera ut det som högerbacken hittills blivit mest känd för – stolpmissen i EM 2012.
– Det blir svårt för mig att toppa det som jag har varit med om under det senaste året, säger Lustig.

Fritidsledaren på Rödängsskolan i Umeå kan inte annat än att le åt den tanige lågstadiekillen med det stora fotbollsintresset och den småkaxiga uppsynen.

På rasterna och efter skoldagen är det fotboll som gäller – på skolgården, på gräsplätten i bostadsområdet eller grusplanen vid Rödäng. Tvillingsystern Malin är nästan lika idrottsintresserad, dessutom.

Fritidsledaren har spelat med Crystal Palace, på kort tid blivit ikonförklarad hos Djurgården och är nu hyllad stjärna i den stora staden i Västerbotten, men tioåringen har Alessandro Del Piero som sin store idol och därför är framtiden utstakad. Det är inte svårt att provocera fram från den unge måltjuven vad han siktar mot:
– Jag ska bli proffs i Juventus! säger Mikael Lustig.

Steve Galloway skrattar belåtet när han sitter vid sin arbetsplats på Umeå flygplats och berättar om några av de första mötena i mitten av 1990-talet med skoleleven som 15-talet år senare blev svenska landslagets givne högerback.

Lika nöjd är Galloway med sin beskrivning av spelaren som han senare blev tränare för, först i Sandåkerns SK och sedan även i Umeå FC:
– Micke vill ta hand om allting. Om han slår en hörna vill han själv springa in och nicka in den.
– Dessutom har han energin och orken att klara av det, säger Galloway med ett skratt.

Han pratar gärna om Mikael Lustig efter ännu ett succéfyllt år för försvararen.
Men på bara en sekund får 54-åringen ett helt annat allvar i rösten.
– Såg du Mickes bild någonstans här på flygplatsen? I något annat du läst om Umeå?
– Nej, just det. Vad är det vi säger här i Sverige? Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad.
– Jag tycker Lustig förtjänar mer cred för det han gjort för fotbollen härifrån. Vem är större? Jesper Blomqvist kanske, säger Galloway.

Sandåkerns SK:s kanslilokal i norra delen av Grubbeskolan i Umeå ser på utsidan inte mycket ut för världen. För tio år sedan byggdes det bostäder på marken där Sandåkern hade dåvarande kansli och huvuddelen av verksamheten och klubben tvingades flytta.

Sandåkern fick 400 000 kronor för att bygga om den nya lokalen. Pengarna räckte inte långt och ett par år senare sa kommunen nej till ett nytt bidrag eller räntefritt lån till ett nytt klubbhus.

Här har det inte kommit några tiotals miljoner kronor som vid en VNL-transfer till Manchester United.

Insidan av lokalerna skvallrar om en förening där det råder ordning och reda. Hemsidan har inte modernaste utformningen men beskriver pedagogiskt Sandåkerns Sportklubbs vision, verksamhetsidé och värdegrund.

Stoltheten över en av klubbens stora råder det inte heller några tvivel om.
Kanslisten Alexander Lindgren har via föräldrar i det gamla P86-laget fått fram bilder på en ung Mikael Lustig.

I soffan sitter en av de dåtida tränarna, Roland Sundelin, 58, och tittar nyfiket på fotografierna:
– Där är vi vid den gamla anläggningen. Där var underlaget sandgräs. Vi höll till där eller vid den lilla grusplanen i utkanten av bostadsområdet Rödäng där många av killarna, bland annat familjen Lustig, bodde, säger Roland Sundelin.

När började de här killarna spela i organiserad form?

– När vi samlade ihop nioåringarna till ett lag så var det tolv killar i laget där Micke var en av dem. Mickes pappa Mats var med som tränare och mamma Ulla var engagerad åskådare.

Hur var han som spelare då?

– Outstanding, säger Roland Sundelin.
– Han var yngst av dem, född i december. Spinkig som tusan. När han käkade hamburgare åt han bara köttet inget av det andra.
– Han sprutade in mål. Han gjorde hälften av våra mål. Vi ville att vi skulle spela bra fotboll, bra passningsspel. Vi kunde nöta bredsidor i en timme. Vi fick Micke att underordna sig och nästan, men bara nästan, känna samma glädje att passa till ett mål. Han kunde egentligen fintat den siste försvararen också och gjort målet själv.

Sandåkerns sammansvetsade P86-lag vann det mesta de ställde upp i.
– Gimonäs hade två bra spelare, utländska killar. Vi åkte dit mot dem i någon match, men seriespelet vann vi hela tiden. I någon cup kunde vi gå på någon nit också och då sprang Micke därifrån, gråtande. Han försvann en stund och kom sedan tillbaka efter en stund när han hade lugnat ner sig.

Men spelaren med den stora talangen blev plötsligt bara en i mängden.
– När vi gick över till att spela 11-manna blev det kaos för Micke som börjat växa på längden. Han var som en kalv, han fick inte ihop synkningen när han skulle springa. Vår målvakt, Erik Wännström, hade samma problem, säger Roland Sundelin.
– Det blev jobbigt för Micke, han skulle ju till Juventus och han fick problem med knäna, slatter.

Sommaren 2001 skulle Sundelin som distriktsförbundskapten för Västerbotten ta ut 15-åringarna som skulle på elitpojklägret i Halmstad.

Flera av spelarna från Sundelins och Sandåkerns P86-lag kom med, men inte Mikael Lustig.
– Micke var väldigt besviken, men tog det på rätt sätt. Året efter var han ikapp fysiskt och förbi alla jämnåriga igen. Då var han lika dominant som när vi hade spelat sjumannafotboll, säger Roland Sundelin.

Mikael Lustig föddes i december 1986. Några månader senare vann Björklöven SM-guld, men hockeyn har Lustig aldrig på allvar provat på.

– Både jag och min tvillingsyster Malin spelade fotboll och innebandy i tidig ålder. Jag vet inte om det hängde på morsan, att hon var rädd, att jag jag aldrig provade på att träna och spela matcher i hockey. Jag har aldrig varit i närheten. I mitt kompisgäng var det bara två av killarna som höll på med hockeyn, berättar Mikael Lustig när vi slagit oss ned i en logerna inne på mytomspunna Celtic Park.

– Direkt när jag var ledig så var man ute med kompisarna och spelade fotboll på gräsplanen där vi bodde eller nere på grusplanen vid Rödäng där vi även spelade matcher senare. När vi blev äldre så cyklade vi till Sandåkerns plan som låg fem minuter hemifrån. Det var naturligt för mig att börja spela fotboll med Sandåkern som hör hemma i området där jag växte upp i Umeå.

– I sjumanna gick vi nog helt rent ett år och vann alla matcher när vi var i 9–10-årsåldern. När vi väl torskade någon match så var det jordens undergång för oss. Alla grinade. Vi var egentligen överlägsna.

Hur mycket grät Mikael Lustig?

– Hahaha. Jag var nog en av de som tog de allra hårdast.

Att du var extremt dålig förlorare är ingen överdrift?

– Nej, det stämmer. Så är det nog med många idrottare som nått långt. Ska man lyckas så måste det svida när man förlorar.

Din mamma, Ulla, har sagt i en intervju att ni inte ens kunde spela sällskapsspel hemma.

– Det kan nog stämma. Som tur är har jag blivit bättre med sånt genom åren. Men i fotbollen kan jag fortfarande tycka att det är jobbigt när man förlorar.

Den första stora motgången kom 2001 när Lustig vare sig blev uttagen i distriktslaget eller handplockades till Umeå FC:s nystartade ungdomslag.
– Jag var bättre i innebandy och det kändes roligare då. Att vara sjua, åtta i ett lokalt fotbollslag stod inte så högt för mig då.

Vad gjorde att det vände?

– Det är så mycket som händer i den åldern. Det fanns killar som hade noll talang när vi spelade sjumannafotboll. Sedan kom de plötsligt i målbrottet mycket tidigare, blev stora och starka. Jag kom ikapp när jag var 15-16 år och då kände jag att min talang som var i topp låg i fas med min fysik.

2002 fick Mikael Lustig, den tidigare skoningslösa anfallaren och målgöraren, debutera i Sandåkerns A-lag i division fyra som 15-åring.
– Det saknades en högerback i den matchen. På den vägen är det, säger Lustig.

Tränare för Sandåkerns A-lag då var Steve Galloway som några år tidigare själv avslutat sin aktiva karriär i stadens storlag, Umeå FC. Galloway kände till Lustig sedan tidigare. Som skolelev hade en ung Mikael Lustig förklarat för fritidsledaren Galloway hur han siktade mot stjärnorna och skulle bli proffs i italienska Juventus.

Efter succén i seniorfotbollen med Sandåkerns A-lag i division fyra värvade Umeå FC Lustig. Ett år senare anslöt även Galloway som tränare för Umeå FC i divison ett norra.
– Jag satsade vidare på Micke som högerback. Han täckte hela kanten, han sprang upp och ner hela tiden. Det var inget jag behövde säga till honom, han bara körde på, säger Galloway.

– Vi hade två fantastiska kanter – Micke till höger och André Ghanbari som vänsterback. Två superoffensiva ytterbackar. Motståndarlagens tränare kom efter matcherna och sa att de inte kunde hantera ”de där två som sprang upp och ner längs kanterna hela tiden”.

– Micke var fortfarande väldigt ung, inte bäst i laget, men hade stor utvecklingspotential. Han tog för sig, klev inte undan och jobbade hårt på träningarna, säger Galloway och lägger till med ett skratt:

– Han skulle fortfarande bli proffs i Juventus precis som han sa till mig på fritids.

Efter två säsonger i Umeå FC var Mikael Lustig redo för nästa steg och flyttade till allsvenska Gif Sundsvall.
– Micke Dahlberg hade säsongen innan gått till Giffarna och de kände varandra väl. Det var naturligt att gå till Giffarna när man var härifrån. Jag var glad att Micke flyttade. Han skulle spela på en högre nivå, säger Steve Galloway.

Roland Sundelin tror inte sina ögon. Han har slagit sig ned i tv-soffan hemma i Umeå för att som vanligt kolla på Svt-programmet Landet Runt. I ett tävlingsinslag ska tittarna namnge en känd person med hjälp av olika ledtrådar.

I det första inslaget sitter reportern Tobias Johansson på en avbytarbänk vid en fotbollsplan och berättar att personen man söker ”inledde karriären i klubben Sandåkern”. 

Kul! tänker Roland Sundelin, det är ju Micke Lustig som är rätta svaret.

Men när nästa ledtråd spelas upp i det populära Svt-programmet blir humöret ett annat. 

Svt-reportern kramar en lyktstolpe och säger: ”Många är de som gjort sig lite roliga på Umeåbons bekostnad, och för att vara lite spexig och skämtsam så är det faktiskt så här man håller en stolpe”.
– Nä, nu blir jag fan förbannad, muttrar Roland Sundelin i tv-soffan.
– Det är så jävla löjligt att det inte är sant. En sak har Micke missat stort under en karriär. Men alla spelare på den nivån har gjort fler fel än vad Micke Lustig gjort och nu är det ju ändå mer än fem år sedan den där jäkla stolpmissen.

Bortsett från petningen från Västerbottens distriktslag 2001 fortsatte karriären att gå på räls för Mikael Lustig.

Högerbacken var en av Giffarnas bästa spelare och efter att ha hjälpt laget tillbaka till allsvenskan debuterar han som 21-åring 2008 i A-landslaget under januariturneringen. Lustig tar nästa steg i klubbkarriären och flyttar till norska Rosenborg under sommaren.

2009 får han tillsammans med jämnåriga Marcus Berg, Ola Toivonen, Rasmus Elm och Pontus Wernbloom sitt genombrott hos svenska folket vid U21-EM på hemmaplan.

Mikael Lustig tar hem sina första tyngre titlar när hans Rosenborg två år i följd blir norska mästare. Högerbacken är redo för ännu ett klubbyte, till storlaget Celtic i Skottland.

– Det känns som jag haft lite tur på vägen i samband med klubbytena. Varje lag har behövt en högerback där deras tidigare högerback har varit en av lagets bästa spelare. Umeå FC missade att gå upp i superettan men högerbacken gick till Friska Viljor. Det fanns en ledig plats i UFC när jag kom dit och jag fick spela med en gång.

– När jag gick till Giffarna var Fredrik Lundqvist Sundsvalls bäste spelare och han flyttade till Viking Stavanger. Det var likadant i Rosenborg. Jag har alltid haft en bra tajming när jag flyttat.

Har det varit medvetet?

– Nej, jag hade nog valt de klubbarna ändå.

Har något klubbyte varit mer viktigt än något annat?

– Nej, alla har varit viktiga. Jag tycker jag har tagit väldigt stora steg i alla klubbar när jag kommit dit. Jag har fått spela i betydande roller trots att jag varit ny och ung. Det har varit bra steg hela tiden, säger Mikael Lustig.

Men sommaren 2012 går Mikael Lustig från folkligt populär till svensk fotbolls stora syndabock när han släpper in Andrej Sjevtjenkos hörnick i luckan mellan sig själv och stolpen i EM-premiären mot Ukraina.

Lustigs misstag hånas flitigt under vinjetten #hållstolpen i sociala medier.

Lustig och jag står inne på Celtic Park, läktarna är ödsliga, nere på planen jobbar planskötarna med gräsmattan och när jag påminner Mikael Lustig om matchen på Olympiastadion i Kiev blir hans sinnesstämning lika grådyster som höstvädret över Glasgow.

– Just där och då var det extremt tufft. Det är något jag fortfarande bär med mig, säger han om efterverkningarna av stolpmissen.

Är det en tagg?

– Allt blev så extremt stort. När jag lägger av med fotbollen så är det tyvärr en av grejerna som sitter fast.

Kom du vidare på något bra sätt?

– Nja, jag höll det för mig själv ganska mycket. De flesta trodde nog att det vara ganska okej med mig. Det bästa med fotboll är att spela en ny match och göra något bra i stället. Det var bästa medicinen.

Mådde du dåligt av det?

– Ja, så klart. Ibland tyckte man lite synd om sig själv, ibland blev man lite förbannad och ibland vill man skylla på något annat. Nu har det gått så länge, nu har jag släppt det. Men då var det tufft några veckor.

Var det någon som hjälpte dig när man såg hur det såg ut i bevakningen, i sociala medier?

– Nej. Jag höll det för mig själv och de flesta trodde nog att det var lugnt.

Hur reagerade din närmaste omgivning?

– Det var nog en del av det som jag tyckte var jobbigt. Jag kan ta skit. Men det var många andra som led med mig.

Det fotbollsmässiga kring situationen – förklara igen.

– Det var en utåtskruvad hörna och då skulle jag kliva ut i förstazonen. Hade den varit inåtskruvad så skulle jag stå kvar vid stolpen.

– Jag är inte den som vill skylla ifrån mig, men det kanske hade varit på sin plats att berätta vad jag egentligen skulle göra.

Borde Erik (Hamrén) ha berättat det?

– Han hade väl tusen andra saker att tänka på. Hade han vetat att det skulle bli en så stor grej så hade han kunnat ta upp det, säger Lustig med en suck.

Året efter EM får Mikael Lustig dessutom problem med skador. I slutet av 2013 tvingas han operera höften och efter det kommer följdskador.

– Det var två säsonger som jag hade det tufft. Där och då kändes det som det kanske var slut. Att kroppen inte höll för att spela så många matcher.

– Jag var skadad i tre veckor, kom tillbaka och spelade två matcher sedan åkte jag på någon ny skada och var borta i två veckor. Jag fick aldrig någon bra rytm. Det är inte kul att köra rehab heller och missa så många roliga matcher och landskamper.

Vad blev räddningen?

– Jag gick tillbaka till vad jag gjorde i Rosenborg när jag var där. Jag missade inte en match under 3,5 år. Vad gjorde jag efter matcherna, vad körde jag för styrka? Nu har jag börjat köra mycket på egen hand här i Celtic, både före och efter matcherna i gymmet.

Vad är det du bygger då?

– Inte muskler i alla fall…hahaha.

– Det är mycket förebyggande: ljumskar, baksida lår och sånt, säger Lustig.

Mikael Lustig ser sig om i omklädningsrummet i Celtic Parks inre. Till höger om sig har han fransmannen Odsonne Edouard, närmast till vänster engelsmannen Kundai Benyu. Managern Brendan Rodgers är smart. De båda 19-åringarna har mycket att lära och kan dra stor nytta av att sitta bredvid en av lagets bästa spelare, en av de mest rutinerade och ledaren Mikael Lustig.

Klappret av dobbarna mot klinkergolvet dränks allt mer av publikljud när spelarna lämnar omklädningsrummet med de stilrena, klassiska träbänkarna och träskåpen, svänger vänster och kommer ut i spelartunneln där väggarna är prydda med tusentals levande och avlidna supportrars namn, ingraverade i vitkaklade tegelstenar.

I en omröstning bland fotbollssupportrar utser Fifa under hösten 2017 Celticfansen till världens bästa.

60 000 åskådare stämmer unisont upp i You’ll never walk alone.

Trots över 200 matcher för Celtic går det inte att vara oberörd för Mikael Lustig.

– Det är en mäktig stämning.

På läktarna har åtta Umeåkompisar – Anton Ahlgren, Markus Westberg, Joakim Vikström, Gustav Broadhall, Erik Wännström, Nils Bylund, Gustaf Persson och Christoffer Routledge – tagit plats.

Hela kompisgänget bor hemma hos Mikael Lustig, hustrun Josefin och döttrarna Lucia, 6, och Lexie, 3.

– Min familj tycker det är svinkul när de hälsar på. De har varit i Sundsvall och Trondheim också. Vi i Rödängsligan håller ihop. Det är fantastiskt för oss alla att få uppleva det här, säger Lustig.

Även om det inte är Allianz Stadium i Turin.

Efter att Zlatan Ibrahimovic tagit hem Guldbollen elva gånger under de senaste 12 åren är det hösten 2017 betydligt mer ovisst vem som ska få svensk fotbolls finaste utmärkelse den här gången.

Skotska Daily Records reporter Gary Ralston tycker i högsta grad att det är motiverat att Sportbladet är på besök i Glasgow hos en av de troliga Guldbollenkandidaterna, men påpekar också:

– Michael, ni borde vara här oftare och se på Lustig. Han har vuxit ut till en storspelare, en ledare och en personlighet som fansen älskar.

– För att du ska förstå hur bra han är: i mina ögon är han den näst bäste svenska spelaren någonsin i Skottland – bara King Henrik är före, säger Ralston.

Säsongen 2015/16 vann Mikael Lustig och Celtic dubbeln i Skottland. När Janne Andersson tog över som förbundskapten efter Erik Hamrén tog Lustig ytterligare ett kliv framåt på samma sätt som han metodiskt tagit steg för steg tidigare i sin karriär. I Blågult varvar han starka VM-kvalinsatser med tre mål i landslagströjan under det senaste året.

Säsongen 2016/17 vinner Lustig trippeln (ligan, cupen och ligacupen) med Celtic och laget går genom seriespelet obesegrat och sätter rekord i antal tagna poäng och gjorda mål.

När högerbacken är en av få som når upp till normal standard i förlustmatchen mot Bulgarien i VM-kvalet så skriver Sportbladets Erik Niva på twitter:

”Frånsett Z hävdar jag på fullaste allvar att Mikael Lustig totalt sett varit det svenska landslagets bästa spelare över de senaste fem åren”.

– Jag känner att jag hållit en stabil nivå i landslaget under en längre tid. Jag tycker det är otroligt roligt att spela i landslaget, säger Lustig när vi blickar ut över Celtic Park.

Har du gjort ditt bästa år i karriären?

– Klubbmässigt, absolut. Vi tog hem trippeln, förlorade inte en match i Skottland, vi slog massa med rekord. Det är svårt att toppa det.

Vad skulle det betyda för dig att få Guldbollen?

– Det hade varit något extremt. Det hade känts surrealistiskt. Något jag aldrig ens har kunnat drömma om. Jag har aldrig ens tänkt den tanken, säger han och slår ut med armarna.

Vad har den senaste året inneburit för dig personligen?

– Det har varit extremt lärorikt med en ny manager, ett nytt sätt att spela. Jag har gått från att vara en offensiv ytterback till att bli en mer defensivt viktig spelare – jag har spelat mittback eller i en trebackslinje. Jag har fått en annan roll där jag skötte mycket av uppspelen.

– Att hålla på att springa upp och ner för en kant sliter på kroppen när man blir äldre. Ska man spela över 50 matcher per år så är det sunt att belasta annorlunda. Jag vet att jag har en bra passningsfot och kan bidra på flera sätt. Vår vänsterback, Kieran Tierney, är en ung kille som är extremt duktig och han är med framåt väldigt mycket.

Vad har Brendan Rodgers betytt för dig?

– Mycket. Det är en fantastisk tränare. Helt klart den bäste jag haft. Han vet exakt vad han vill.

– Vi är så bra att vi kan ändra taktik och sätt att spela från match till match eller under matcherna. Vi har spelat med trebackslinje, fem- eller fyrbackslinje och Rodgers säger vad vi ska göra och varför. Jag har lärt mig oerhört mycket av honom senaste året.

Med dåvarande fritidsledaren Steve Galloways berättelse om Mikael Lustigs ambitioner och drömmar som 10-åring ringande i öronen, så är frågan ofrånkomlig:

När hamnar du i Juventus?

– Hahaha! Drömmar ska man ha som barn, men när man spelar professionell fotboll så börjar man förstå hur tufft det är att komma dit. Då får man vara lite mer realistisk. Jag är väldigt nöjd med hur långt jag har kommit.

– Tidigare har jag alltid sagt att jag vill komma tillbaka till allsvenskan, men ju mer jag är utomlands och ju mer jag spelar för Celtic desto mer kan jag tänka mig att avsluta karriären här. Vi trivs så bra här. Efter sex år här älskar jag klubben, min familj trivs, det fungerar bra med skolor för våra döttrar. Det ska mycket till om jag ska lämna Celtic.